Tankarna tar mig tillbaka igen. Mamma hade precis kommit till palliativa för att bli tappad på vatten. Hon hade samlat på sig massa vatten i magen som besvärade. Trodde vi. Väl där visade det sig att det inte var vatten utan tumören som växt och blivit stor. Min syster ringde och frågade om jag snabbt kunde åka dit. Jag förstod ingenting och framförallt inte allvaret. Väl där träffade jag mamma och pappa i ett rum. De verkade inte veta så mycket om läget så jag sökte upp läkaren som var ansvarig. Vi pratade en stund men det kändes som att vi pratade runt själva problemet. Till slut tittade hon på min stora gravida mage och frågade när jag var beräknad. Om 3 veckor var mitt svar. Läkarens ord kommer att förfölja mig resten av mitt liv. "Vilken tur, då kommer din mamma få träffa sitt barnbarn i alla fall." Jag log och gick lugnt därifrån. Inombords var det kaos. Få träffa sitt barnbarn... Vad snackade hon om? Menade hon...? Jag var i chock. Pappa och mamma tittade frågande på mig och undrade vad läkaren sagt. Jag kunde inte förmå mig att återberätta så jag sa att hon sagt samma sak till mig som till dem. I huvudet ekade orden. Jag ringde min man och berättade. Hörde hans totala bestörtning men jag själv kunde inte ta det till mig. Jag var bara saklig. Det skulle ta några dagar innan polletten trillade ner. Jag hade aldrig känt mig så lurad i hela mitt liv. 3 veckor. Hon skulle ju ha ett år obehandlat och hon går ju på behandling. Det hade inte ens gått 4 månader.
Mamma hann aldrig träffa sina två barnbarn. Det tog 12 dagar. 4 dagar efter det föddes hennes 4e barnbarn. 7 dagar efter det hennes 5e. Hennes småttingar. Hon skulle älskat dem besinningslöst precis som hon älskade sina 3 småttingar innan. Precis som hon älskade alla små bebisar som passerade hennes väg i livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar