Vad var det egentligen som hände? För en månad sen var jag precis som vanligt och mådde bra och nu ligger jag här i sängen och orkar inte ens lägga i en tvätt. Tänk att livet ändras så snabbt. Jag trodde aldrig jag var en av dem som skulle "gå in i väggen". Jag som alltid är så glad, kan njuta av det lilla och har min älskade familj, den stora o den lilla runt omkring mig som stöd. Jag tänker hela tiden att ingenting har ju hänt... men vem är det egentligen jag försöker lura? Massor har ju hänt... min mamma dog för bara 2,5 år sedan, jag fick en bäbis 4 dagar efter, vi flyttade till hus en månad efter och renoverade hela huset på kort tid. På det har jag även ett väldigt stressigt jobb. Sömnlösa nätter pga småbarn och sömnlösa nätter då jag är på jobbet... inte konstigt att min kropp sa ifrån. Inte konstigt att när den väl fick lite andrum, kände sig något stabil och fick andas ut så brakar den. Konstigt egentligen att den höll så pass länge.
Och något så naturligt som att sörja... det skedde aldrig. Visst har jag bearbetat lite, när jag stod och vaggade Jonna om nätterna med tårarna rullandes nedför kinderna, när jag skulle somna på kvällen helt slut efter en dag med bebis klistrad mot mig, mellan hämtningar och lämningar, på toaletten på jobbet... aldrig någon tid för mig själv, aldrig tid att reflektera. Så småningom stängde jag av. Gick inte mer till graven, tittade inte på bilder från förr, lyssnade inte på musik. Jag stängde av mig! Jag är bra på det.
Nu när jag blivit tvungen att väcka kroppen till liv igen inser jag mycket. Nu har jag haft tid att tänka, nu kan jag se att jag inte har sörjt, nu kan jag förstå hur jag har levt, hur jag inte vill leva och börjar så smått staka ut hur jag VILL leva. Det är inte lätt... jag är bara liten bit på väg...har liksom inte ens kommit upp ur sängen än men jag är tacksam över att jag kan se det i alla fall... att jag kan göra en ändring... att jag har vaknat!
torsdag 29 oktober 2015
tisdag 13 oktober 2015
De senaste dagarna har livet påmint mig extra om mamma. En nära kollega på jobbet har förlorat en förälder, en middag med familjevänner och däribland en mamma/mormor som påminner om hur det skulle vara om mina barn hade sin mormor, ytterligare en mors dag utan mamma och fantastiska minnen och annat prat om mamma, livet och döden med en kär vän.
Jag och Mio stötte på vår kära dagmamma utanför kyrkan när vi var där och planterade i helgen. Ännu fler barndomsminnen ploppar upp bara av att se henne och höra hennes röst. Hon sa att hon läst bloggen. Det gör mig så otroligt glad. Hon hade fått adressen av en av Anns barndomskompisars mamma. Det gör mig också så himla glad. Det gamla gardet av Väsbymammor läser kanske lite om mamma. Hoppas.
Min vän får mig att förstå att jag inte är konstig som fortfarande gråter var och varannan dag. Det har gått över 2 år och sorgen är inte densamma men den är där och väldigt påtaglig fortfarande. Kommer och går. Jag var absolut inte redo att förlora min mamma. Det var inte en del av planen. Vi hade så mycket härligt kvar att dela i livet. Hela vår familj. Vi som var en familj som fullständigt älskade att vara med varandra. Med mamma i spetsen. Vi fick inte det... I samma sekund som jag tänker så, tänker jag också på alla som förlorat ett barn. Något jag också blir påmind om varje gång jag besöker mammas grav. Då känner jag mig tacksam över att mamma fick leva ett helt liv. Att jag fick bli vuxen innan hon försvann. Sen blir jag trött på att jag "måste" känna mig tacksam.
Jag vet inte hur många ggr jag gråtit hela vägen hem från jobbet för att sedan torka tårarna, hoppa ur bilen och hämta barnen. Så var det även idag och flera dagar förra veckan. Jag har gråtit för min kollega, för att mors dag stod för dörren och för att jag så ofta tänker på mamma och hur det hade varit. Jag tittar på lilla Jacob som blivit så stor och tänker på att hon aldrig ens träffat honom. Hur sjukt det var att både jag och Ann födde ett barn inom loppet av en vecka efter att mamma gick bort.
Jag hörde hur min kollega berättade för en annan hur påtagligt det är att döden ligger så nära livet när man förlorar någon. Att det är värt att tänka på men kanske inte allt för ofta, hur lätt det kan ta slut. Under mitt sorgearbete efter mamma har det känts precis tvärtom. Jag har behövt känna att döden ÄR nära för att känna att mamma då är nära. I Josh Grobans låt "to where you are" som vi spelade på mammas begravning sjunger han "one breathe away´s not far to where you are". Den meningen har etsat sig fast i mig som en tröst. Jag älskar den meningen. När jag hör den så känns det som att vi ligger precis bredvid varandra i samma säng med en genomskinlig skärm mellan oss. Hon på ena sidan och jag på andra. Så nära men ändå ifrån varandra. Jag har behövt ha henne nära. Bara ett andetag bort. För det är ju så livet tar slut, med ett sista andetag.
Jag är också så väldans trött på att sörja. Men jag är inte en person som bara går vidare. Det här kommer ta tid för mig. För jag måste tänka varje tanke, älta varje minne, känna varje känsla om och om igen innan jag kan släppa den och gå vidare. Det tar tid... MEN, för varje gång jag skriver ett sånt här inlägg så jag har på något sätt paketerat en sorgetanke och lämnat den ifrån mig.
Den här texten skrev jag innan sommaren men publicerade aldrig. Nu fick jag en anledning att minnas den när min syster gav mig en alldeles speciell tavla på min födelsedag.
Jag och Mio stötte på vår kära dagmamma utanför kyrkan när vi var där och planterade i helgen. Ännu fler barndomsminnen ploppar upp bara av att se henne och höra hennes röst. Hon sa att hon läst bloggen. Det gör mig så otroligt glad. Hon hade fått adressen av en av Anns barndomskompisars mamma. Det gör mig också så himla glad. Det gamla gardet av Väsbymammor läser kanske lite om mamma. Hoppas.
Min vän får mig att förstå att jag inte är konstig som fortfarande gråter var och varannan dag. Det har gått över 2 år och sorgen är inte densamma men den är där och väldigt påtaglig fortfarande. Kommer och går. Jag var absolut inte redo att förlora min mamma. Det var inte en del av planen. Vi hade så mycket härligt kvar att dela i livet. Hela vår familj. Vi som var en familj som fullständigt älskade att vara med varandra. Med mamma i spetsen. Vi fick inte det... I samma sekund som jag tänker så, tänker jag också på alla som förlorat ett barn. Något jag också blir påmind om varje gång jag besöker mammas grav. Då känner jag mig tacksam över att mamma fick leva ett helt liv. Att jag fick bli vuxen innan hon försvann. Sen blir jag trött på att jag "måste" känna mig tacksam.
Jag vet inte hur många ggr jag gråtit hela vägen hem från jobbet för att sedan torka tårarna, hoppa ur bilen och hämta barnen. Så var det även idag och flera dagar förra veckan. Jag har gråtit för min kollega, för att mors dag stod för dörren och för att jag så ofta tänker på mamma och hur det hade varit. Jag tittar på lilla Jacob som blivit så stor och tänker på att hon aldrig ens träffat honom. Hur sjukt det var att både jag och Ann födde ett barn inom loppet av en vecka efter att mamma gick bort.
Jag hörde hur min kollega berättade för en annan hur påtagligt det är att döden ligger så nära livet när man förlorar någon. Att det är värt att tänka på men kanske inte allt för ofta, hur lätt det kan ta slut. Under mitt sorgearbete efter mamma har det känts precis tvärtom. Jag har behövt känna att döden ÄR nära för att känna att mamma då är nära. I Josh Grobans låt "to where you are" som vi spelade på mammas begravning sjunger han "one breathe away´s not far to where you are". Den meningen har etsat sig fast i mig som en tröst. Jag älskar den meningen. När jag hör den så känns det som att vi ligger precis bredvid varandra i samma säng med en genomskinlig skärm mellan oss. Hon på ena sidan och jag på andra. Så nära men ändå ifrån varandra. Jag har behövt ha henne nära. Bara ett andetag bort. För det är ju så livet tar slut, med ett sista andetag.
Jag är också så väldans trött på att sörja. Men jag är inte en person som bara går vidare. Det här kommer ta tid för mig. För jag måste tänka varje tanke, älta varje minne, känna varje känsla om och om igen innan jag kan släppa den och gå vidare. Det tar tid... MEN, för varje gång jag skriver ett sånt här inlägg så jag har på något sätt paketerat en sorgetanke och lämnat den ifrån mig.
Den här texten skrev jag innan sommaren men publicerade aldrig. Nu fick jag en anledning att minnas den när min syster gav mig en alldeles speciell tavla på min födelsedag.
måndag 12 oktober 2015
Japan genom ett barns ögon
Första gången jag var i Japan var jag bara 1 år. Har förstås inga minnen från den resan. Andra gången vi åkte till andra sidan jordklotet var jag 7 år. Har vaga minnen och det är svårt att skilja verkliga minnen från foton eller berättelser.
Jag kommer ihåg små minnesbilder i alla fall, trappan i huset hos moster som vi bodde hos, att vi satt på golvet och åt frukost bestående av varm choklad och tjocka rostmackor, att mamma och pappa sov på golvet, chokladgodisarna som såg ut som tärningar, de stora äppelbitarna som var saltade för att de skulle hålla färgen längre, lyckan att få sova i samma rum som storasyster, cirkusen där vi såg de vita tigrarna, de stora glassarna, våra älskade smådjur, gulliga matportionerna på restaurangerna med tallrikar som såg ut som flygplan eller djuransikten och alla gulliga saker som pennor, block, suddgummin och så mitt fina nya pennfodral.
Japan är ett himmelrike för barn. De stora fantastiska leksaksaffärerna på flera våningar. Vi kunde gå runt där jag och Nina i evighet och bara titta. Allt är sååå gulligt och sååå mycket mer. En hel Hello Kitty affär med allt från rosa Hello Kitty brödrost till rosa Hello Kitty mikrovågsugn. Allt fanns att hitta i Hello Kitty format. Dessa affärer är fortfarande en upplevelse.
Minns de stora lekparkerna för både vuxna och barn med rodelbanor, bilbanor, linbanor och klätter-/hinderbanor. Lilla apan i mig var i himlen! Minns stackars Nina som ramlade i vattnet och Marcus som kissade i bollhavet... eller kanske jag minns det bara för att det finns på video. Glömmer aldrig den gigantiska labyrinten man kunde gå igenom... sånt som jag älskade som liten. Skulle än i dag vilja testa någon liknande nöjespark men bir svettig bara av att tänka på att släppa in Frank där!
Ett ovärderligt minne jag har kvar är också min första dagbok. Eftersom storasyster skrev dagbok varje kväll så skulle såklart jag också göra det. Jag hade ett nytt japanskt block med söta giraffer på där det stod "Lovely". Trots att jag knappt kunde skriva gjorde jag min dagboksdebut där borta i Japan och har sen dess fortsatt skrivit någon form av dagbok eller blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)