De fyra elementen

När vi rensade bland mammas saker hittade vi ett tiotal böcker om astrologi. Så länge jag kan minnas har det alltid kommit små kommenterar från mamma kring våra stjärntecken eller våra olika element när vi berättade något om oss själva eller gjorde något tillsammans. Till exempel så påpekade mamma under en shoppingtur att Mio och Ann var varandras raka motsatser då Mio gärna satsade på kvalité medan Anns mål snarare var kvantitet. Deras totala olikhet berodde enligt mamma såklart på att deras element var sina raka motsatser, eld och vatten. Träffade vi en ny partner var det av väsentlighet vilket stjärntecken och därmed vilket element denne var. Skulle vi passa ihop eller inte?

Mamma refererade alltid till astrologi och eftersom jag oftast inte tyckte svaren var särskilt klara eller sammanhängande så brydde jag mig inte så mycket om dem... trodde jag ;). Självklart satte sig dessa små kommenterar i mitt undermedvetna och även om jag kanske inte tänker så mycket på stjärntecken och element så spelar symboler, siffror och tecken en större roll i mitt liv. För att inte tala om skrock. Det är dock ett helt annat inlägg...

Vi syskon, mammas barn, bär alla olika element. Detta fascinerade mamma och var något hon var lite stolt över. Ann är eld, Mio vatten, Marcus jord och jag luft. Det har alltid varit så självklart att Ann är en typisk eld då hon är den enda av oss som har ett hett och explosivt temperament. Något vi skrattat åt genom åren. Jag delar mitt stjärntecken Vågen med min mamma och därmed är vi också av samma element, luft. När jag var liten var jag hemligt stolt över detta. Jag kände mig speciell som fyllde år samma månad som mamma. I en syskonskara på fyra gällde det att hitta sina egna tolkningar som gjorde en till sina föräldrars lilla ögonsten ;).

Tycker den här passade rätt bra in på oss barn och våra personligheter.

Nyckelorden för tecken som befinner sig i luftens element är vår, himmel, kaos, barndom, blod och hjärta. För mig känns det spot on.

Himmelen har en enorm inverkan på mig. Den är fullkomligt magisk och det skådespel den uppvisar dag efter dag gör mig hänförd. När jag ser ut över himmelen så känner jag mig fri. Jag tänker också att himmel symboliserar något övernaturligt vilket legat mamma väldigt nära om hjärtat och också gjorde att hon nästan kunde vara lite nyfiken på livet efter döden.

Kaos, absolut. Jag behöver full kontroll över mitt liv för att inte kaoskänslan ska smyga sig på vilket den gör väldigt lätt för mig. Mamma däremot hade mer bokstavligt talat kaos omkring sig i form av saker och annat men verkade trivas rätt bra i det.

Barndomen är stark för mig. Minns min barndom i form av känslor mer än faktiska händelser.

Blod och hjärta. Jag känner för många, mycket och väldigt starkt. Ofta ibland FÖR starkt för mitt eget bästa. Jag tror mamma var bättre än mig på att kontrollera sina empatiska känslor även om hon var en kvinna som gav allt för andra så långt det bara gick. Blod är galet mycket tjockare än vatten i min värld.

Vår. Fantastisk årstid. Hoppets årstid. Jag är också den enda av oss syskon som blivit förskonad från vårsnuvan ;). Kanske för att jag ska kunna njuta lite extra av den årstid som passar mig bäst. 

Personligt till barnrummet

 

Nu har vi fått origamifnatt! En vabdag resulterade i den här blomformade och personliga origamibollen. Hade jag kommit på denna när barnen var bebisar hade den fått hänga över spjälsängen som en mobil. Den snurrar sådär lagom sakta och harmoniskt. Fina färger och former för en liten att titta på. Nu får den istället hänga i taket eller i fönstret som en vacker inredningsdetalj.

Originalbollen

Visar även våra origamibollar så som vi gjorde dem när vi var små. Mitt första minne av bollarna var från när jag var sju år och vi reste till Japan för första gången. Mamma satt med oss barn och försökte lära oss. Vi gjorde efter det varsin första boll. Alla färger skulle vara representerade men inte svart, det betydde olycka. Jag tyckte att svart var så fint så jag hade ändå med det. Kan än i dag gå och grubbla på om det någonsin har gett mig olycka i livet. Mamma sa att det var en familjetradition och vi fick inte visa andra hur man gjorde den.

Efter det har jag gjort några stycken bara. De ligger väldigt mycket tid, arbete och kärlek bakom så ni få som fått en boll ska veta att ni är viktiga.

Jag och min man brukar kalla dem för "mitt liv" då dem representerar lycka i livet. När jag fick mina barn ville jag såklart ge dem varsin egen boll och vad kunde passa bättre än att ge dem i doppresent för att ge dem lycka och glädje i livet.

Bästa "gå bort" presenten

I helgen var vi iväg på två familjemiddagar. Hade med mig, enligt mig själv, bästa "gå bort" presenten. Något vackert, något personligt och något gott! En vacker ask med choklad, allting hemmagjort, kan det bli bättre?

Ett tips är ju att ge bort till fröknarna nu till sommaravslutningen. Perfekt present!

Vit choklad med lime och hallon + Mörk choklad med apelsin och flingsalt.

Mormor

Vissa dagar är saknaden i vardagen större än andra. Idag var en sådan dag. På väg hem från jobbet så slog det mig, som så många gånger, hur roligt det vore om mamma varit här. Hur mycket vi har förlorat i vardagen av att hon gick bort. En dag som denna hade jag åkt och hämtat barnen från förskolan för att sedan åka hem till henne som jobbat hemifrån från tidig morgon och därmed var klar för dagen.

De hade lekt och blivit överrösta med kärlek. De hade älskat denna nära kontakt med sin mormor. En mormor är alltid något speciellt. Det är en extra mamma som älskar en precis lika mycket som ens mamma gör. Eller i alla fall hade min mamma gjort det.

Hennes kärlek till sina småttingar var total. Hon kunde leka med dem hur länge som helst. Hon hade varit en sådan enorm trygghet för mina barn och jag saknar det så oerhört och önskar att det vore annorlunda. Av egoistiska skäl så saknar jag den avlastning hon hade inneburit för mig. Absolut inte för att jag hade tagit för givet att hon skulle passa mina barn eller ställa upp när jag så önskade. Utan bara för vetskapen om att ha henne att luta mig mot. Att kunna fråga och dela erfarenheter kring hur det är att vara småbarnsförälder. Att ha någon som berättar hur det blir sen. Att veta att om jag faller så finns hon där att stötta. Att veta att hon kan ta hand om dem lika bra som jag och P. Jag har många runt mig som erbjuder detsamma. Underbara människor. Men det finns liksom ingen som ens mamma som jag kan lämna över till utan någon oro eller skuldkänsla. Det är dock en parentes i sammanhanget. Det är kärleken och tryggheten mina barn förlorade den 20 mars 2013 som är den största sorgen i mig. Tur att de själva inte vet vad de gick miste om.

Håll hårt i er mormor. Hon är guld värd!

Den lille samurajen

I fredags samlades vi alla systrar för att föreviga Frank i sin Hakama. Fotografen, stylisten och jag, mamman som var så stolt och rörd över att min lilla femåring förvandlades till en stilig samuraj. Ibland kan jag förundras över vilken gåva vi fått av mamma i och med de japanska traditionerna. Så konstigt att jag hela tiden tagit dessa för givet men nu helt plötsligt så betyder de så otroligt mycket. Har alltid fascinerats av Japan men nu har jag börjat förstå värdet i det annorlunda i vårt arv och är tacksam över att det är en del av mig och nu även våra barn. 

 

Kimonon är i två lager och en byxkjol. Dessutom två bälten som ska knytas på ett visst sätt samt japanska strumpor och skor. Var lite orolig att Frank skulle tröttna men förstår nu varför fem år är en bra ålder för detta. Nu kan de lyssna, ta instruktioner och hålla koncentrationen någorlunda för att orka med både påklädning och fotografering. Frank hade sett fram emot att få ha "samurajkläder" precis som sin storkusin. Han kände nog att det var något speciellt att bli fem år och att han var den enda som fotograferades i sådan fin dräkt. Det var något vördnadsfullt att få sätta på sig den vackra dräkten, de fina bältena och vifta med solfjädern.

 

 

Tack Mio som lyckats lära sig att sätta på kimonon av moster Yumi efter att ha tittat på en enda gång! Imponerande! Nu kan vi föra traditionen vidare!

Origamiboll

När vi var små fick vi lära oss att vika en origamiboll. Mio lärde sig av mormor medan Ann och jag gick mammas skola. Det var viktigt att vara noggrann. Alla kanter skulle vara exakta och vikas med känsla. Den här bollen består av 68 papper vilket gör att det är ganska svårt att hålla koncentrationen fram till det sista pappret. 

Min första boll hängde i mitt rum i barndomshuset tills jag flyttade hemifrån. Den vek jag nog ungefär samtidigt som jag skulle sluta 3e klass och gav bort en annan boll till min lärare som avslutningspresent. Minns att det var lite av en tradition hemma hos oss att vika en boll till sin lärare när vi slutade låg- och sedan mellanstadiet. Med mamma gjorde vi färgglada bollar. Alla grundfärgerna skulle vara med och utgjorde själva basen. Det var mycket tanke bakom valet av varje färg och utformning. De bollarna hade också långa snören som hängde ner nedanför bollen. 

Den här bollen blev enklare att göra eftersom den går helt i svart och vitt och också utan snören. Tror den får hänga i barnens rum fast när jag fotade den så kände jag att den faktiskt skulle passa utmärkt i vilket rum som helst hemma hos oss. 

 

 

Förberedelser

Idag har jag börjat förbereda inför Franks hakamafotografering imorgon. Att ta kort på barnen i en kimono (folkdräkt för tjejer) och en hakama (folkdräkt för killar) är en tradition vi har haft i familjen sedan vi var små.

Traditionen härstammar från den japanska shichi go san (七五三) vilket översatt betyder 7, 5, 3 och är en traditionell rit och festival i Japan för tre- och sjuåriga flickor samt tre- och femåriga pojkar, Detta firas den 15 november årligen och är en dag då barnen tackar för sin tillväxt och ber för sin hälsa och ett långt liv. Vanligtvis inleds firandet med ett besök i ett tempel.

Mamma fick en kimono av hennes familj hemma i Japan när jag började närma mig fem år. När jag fyllt fem år så klädde mamma upp mig i kimonon och vi gick till fotografen för att föreviga det hela.

 

Ann och Nina har även de haft den röda kimonon när de just fyllt fem år. 

Dessvärre hade vi inte tillgång till en hakama när Marcus fyllde fem år så han fick klä upp sig i finskjorta och fluga.

När min son Noah, som är äldst av barnbarnen, skulle fylla fem år så hade mamma beställt en hakama från hennes syster i Japan. Det gör ont i mig när jag tänker på att detta var det sista mamma köpte i livet. Hennes syster hade med sig den till Sverige och visade mamma den när hon låg inför döden på sjukhuset. Så sorgligt, men mamma ville så gärna att vi skulle föra denna tradition vidare både för våra flickor och pojkar.

Så imorgon är det dags för Frallans påklädning och fotografering. Av erfarenhet så vet jag att vi inte har så lång tid på oss att vela med vad som skall sitta vart. Så idag har jag lagt fram allt och repeterat hur jag skall klä honom på snabbast och smidigaste sätt, så han fortfarande har kraft kvar till själva fotograferingen.

Ramen

En dag som denna, när våren tog en paus och det blev kallt och rått igen, passar det perfekt med ramen till lunch. Ramen är nudlar i buljong, som de flesta svenskar förknippar med billig studentmat. Visst det är billig mat även i Japan men där piffar man upp den med grönsaker, ägg och skinka eller liknande och helt plötsligt får man en fulländad måltid. Så god och värmande i kylan.

Förr åkte vi alltid till Japanska Torget i Stockholm för att köpa ramen men numera behöver jag bara åka till närmaste Coop Forum för att hitta japansk ramen.

 Här kommer mammas ramenrecept:

1 portion

Häll upp ½ liter vatten i en kastrull

Blanda ner pulvret (buljongen) som du hittar i påsen

Låt koka upp

Lägg i lite morotsslantar och strimlad purjolök

Koka någon minut

Lägg i nudlarna (Krossa dem inte!) 

Koka ca 2 min tills nudlarna blivit mjuka

Servera i stora skålar

Garnera med skivat kokt ägg, strimlad skinka och lite seamfrön eller sjögräs på toppen

Ät, surpla och njut!

För Er som älskar ramen som vi, så kan jag varmt rekommendera ett besök på Ramenmuseet i Shin Yokohama... om Ni skulle ha vägarna förbi menar jag :-).

Terapi

Något som alla borde prova på om de har chansen att åka till Japan är karaoke. Överallt hittar du karaokeställen som står öppna dag som natt. Du checkar in, får ett rum och sjunger tills du stupar. Det finns ett stort utbud av engelska låtar och vill du så förvandlas rummet till en nattklubb med blinkande lampor och alkohol i mängder. Det roligast av allt är att alla de som inte trodde att de skulle sjunga oftast är de som vägrar lämna ifrån sig mikrofonen när det är dags att gå hem. Japaner, som i mina ögon, är reserverade och kontrollerade får här leva ut hela känslospektrat. Det kanske är därför det är så stort i Japan. Det behövs! Karaoke är deras terapi.

2008. 2 svenskar möter japansk karaoke för första gången ;).

5 maj är barnens dag i Japan

Idag, den 5/5, är det kodomo no hi (こどもの日), barnens dag i Japan. Det är en helgdag som firas varje år då man respekterar barnens personligheter och firar alla barns lycka. Denna dag visar man även tacksamhet mot mammor och pappor.

Familjer firar barnens dag genom att hissa karpfiskformade flaggor sk koi no bori, där den översta svarta karpen representerar pappan, den röda mamman och de mindre karpfiskflaggorna barnen.

Traditionellt så äter man på barnens dag kachiwa mochi, en mjuk riskaka med söt bönpasta inuti inlindat i ett ekblad. Inte min favorit men den går att äta om man får en kopp grönt te till.

Man brukar även ställa fram en kabuto vilket är en traditionell japansk samuraihjälm som symboliserar styrka och vitalitet samt en kintaro docka.

Kintaro med en kabuto hjälm

Idag har jag och Noah vikt origamikabutohjälmar för att fira barnens dag. Detta var Noahs första kontakt med origami och han tyckte det var jättekul. Det värmer i mammahjärtat :-)

Resa bokad!

Igår gjorde vi det! En resa till Tokyo är bokad! Kan inte fatta det! Det började med löst prat i förrgår om detta och på ett dygn är resan bokad och klar. Det är bra att ha en projektledare i familjen! Vi åker alla syskonen tillsammans. Känslorna är blandade. Vilken lyx och fantastiskt spännande, nåt som vi alla längtat efter... men också ångest över att vara ifrån familjen så länge, har aldrig varit det. Tänk vilken resa detta kommer bli! Helt själva i den fantastiska jättestora huvudstaden. Bara shoppa, äta och uppleva. Titta på alla japaner, känna pulsen, lukterna och friheten. Göra allt detta utan ett minsta litet tjat från barnen. Ingen att anpassa sig till, ingen som avbryter när man pratar, ingen som springer iväg på restaurangen o ingen som väcker en om natten. Allt det jag längtar till nu vet jag att jag kommer sakna när jag väl är där. Hur som helst ska vi njuta av att bara vara vi... och tänk att få vara det i Japan av alla ställen!

Många säger till mig att de gärna skulle vilja åka till Japan någon gång men det känns som att det bara stannar vid drömmar och aldrig blir av. Antagligen har det fortfarande rykte om sig att vara väldigt dyrt och det är inte lika lätt att vara där som tex i Thailand. Men har ni funderingar så tveka inte, det kommer garanterat att vara en upplevelse ni aldrig kommer glömma. Maten är billig, boenden kan man hitta billigt eller kanske testa så kallade Ryokan som är ett klassiskt japanskt boende med tatamimattor, skjutväggar i papp och futoner på golven, dock inte lika billigt men en upplevelse. Det bästa av allt är människorna som är så snälla och hjälpsamma, man behöver aldrig känna sig rädd eller lurad.

Det går inte att beskriva riktigt men Japan är så exotiskt och annorlunda. Storstadspulsen med alla människor, neonskyltar och höga skyskrapor. Inte ens New York imponerade på mig eftersom jag jämförde det med Tokyo. Ni måste åka till Tokyo, den staden har så mycket! Nu är ju jag lite partisk men vill ni uppleva nåt nytt så res dit. Jag blir lika hänförd varje gång jag är där. Vill ni inte se ungdomar klädda i bebiskläder, uppleva rusningstrafiken på tågen, se japaner sova ståendes, hundar dras i hundvagn, shoppa nyaste modet, höra alla som jobbar i en butik stanna upp och skrika "välkommen" när man kliver in eller äta sushi för 30 kr i ett hål i väggen? Vart man än ser så är det bara japaner, japaner, japaner... överallt och jag älskar det!