Mormor

Vissa dagar är saknaden i vardagen större än andra. Idag var en sådan dag. På väg hem från jobbet så slog det mig, som så många gånger, hur roligt det vore om mamma varit här. Hur mycket vi har förlorat i vardagen av att hon gick bort. En dag som denna hade jag åkt och hämtat barnen från förskolan för att sedan åka hem till henne som jobbat hemifrån från tidig morgon och därmed var klar för dagen.

De hade lekt och blivit överrösta med kärlek. De hade älskat denna nära kontakt med sin mormor. En mormor är alltid något speciellt. Det är en extra mamma som älskar en precis lika mycket som ens mamma gör. Eller i alla fall hade min mamma gjort det.

Hennes kärlek till sina småttingar var total. Hon kunde leka med dem hur länge som helst. Hon hade varit en sådan enorm trygghet för mina barn och jag saknar det så oerhört och önskar att det vore annorlunda. Av egoistiska skäl så saknar jag den avlastning hon hade inneburit för mig. Absolut inte för att jag hade tagit för givet att hon skulle passa mina barn eller ställa upp när jag så önskade. Utan bara för vetskapen om att ha henne att luta mig mot. Att kunna fråga och dela erfarenheter kring hur det är att vara småbarnsförälder. Att ha någon som berättar hur det blir sen. Att veta att om jag faller så finns hon där att stötta. Att veta att hon kan ta hand om dem lika bra som jag och P. Jag har många runt mig som erbjuder detsamma. Underbara människor. Men det finns liksom ingen som ens mamma som jag kan lämna över till utan någon oro eller skuldkänsla. Det är dock en parentes i sammanhanget. Det är kärleken och tryggheten mina barn förlorade den 20 mars 2013 som är den största sorgen i mig. Tur att de själva inte vet vad de gick miste om.

Håll hårt i er mormor. Hon är guld värd!