I alla fall.
Naglarna. Maris naglar var hårda som sten. Jag minns precis hur dem var formade och rundade upptill. Och nagelbaden var helt släta och aldrig liksom skadade. De var liksom äggformade upptill. Formen på naglarna var för mig en väldigt japansk form på naglarna (hur jag nu tyckte det som typ 8-åring) och det var också väldigt fantastiskt att ha superhårda naglar.
I min barndom var det få förunnat och en väldigt fantastisk egenskap att ha hårda naglar. Som kvinna var man typ en superhjälte om man hade naglar som man kunde öppna saker med och som inte delade sig eller som var svaga. Jag minns inte vad Mari öppnade med sina naglar. Men jag minns att jag har fått känna på dem. I stor förundran. De gick inte att böja! Mina naglar var, och är, hårda som papper så jag har fortfarande den elittanken om hårda naglar, och i mitt sinne är Mari, tillsammans med min mormor, de som har de genom tiderna hårdaste naglarna.
Volleybollen. Mari kunde göra de vackraste fingerslagen. Om man har spelat volleyboll så vet man precis hur det ser ut. Effortless som på det heter på engelska. Det ser ut som att bollen bara flyger iväg från händerna som knappt har rört sig. Och det är konst på en volleyboll plan att få se sådant fingerslag. Ann har ärvt det fingerslaget, vill jag minnas :). Bollen liksom studsar bort från fingertopparna.
Jag, Nina och K hade fingerslag som mest såg ut som katapultarmar som gick djupt ner och som inte såg ut som ”fös” men som var så jävla slappa i jämförelse med Maris ultraslag.
Kontorsrummet på Tunavägen. Där det alltid stod en miniräknare som man fipplade med när man pratade i telefon på Tuna. Inte för att jag satt och pratade i telefon särskilt mycket från Tunavägen, haha, men jag minns så väl miniräknaren. Och jag minns att Mari satt inne i det lilla lilla rummet och arbetade ibland. Jag tyckte att det var det minsta rum jag någonsin sett och att det var helt otroligt att hon kunde sitta och jobba därinne, när hon hade kunnat sitta vid matbordet till exempel. Det blev också väldigt ”japanskt” för mig; förmågan att sätta sig på två kvadratmeter och arbeta med en miniräknare.
Brännbollen. Kanske mitt favoritminne av Mari. För det var den bästa dagen på året när Vikskolan varje år anordnade brännbollsturnering en sommarkväll innan sommarlovet började. Och i min familj så utförde inte min mamma några sporter över huvud taget. Alltså hon kunde inte ens småsparka en boll. Hon kunde inte ens kasta en boll till mig. Jag har aldrig sett min mamma kuta. Visst, springa till bussen eller liknande, men aldrig i sportsliga sammanhang. Och det var inte många mammor som var sportiga då, cirka 1990. Många mammor satt i gräset och tittade på medans barnen och papporna spelade.
Men inte Mari. Älskade bästa Mari. Hon var den enda svarthåriga på hela ängen, hade lockigt hår OCH SKINNHANDSKAR på sig när hon spelade!!! Kanske var det vara ett år, men det spelar ingen roll. Jag dog av avund när min mamma själv satt i gräset och hade blommiga byxor och pärlor i öronen, och så kom vårt vidunder i klassen av alla mammorna och hade skinnhandskar på sig. Dom var svarta.
Och det bästa i minnet är att jag minns att hon inte hade dem på sig hela tiden utan satte på sig dem precis innan hon skulle slå!! HAHAHAHA Jag älskar detta minne av en av världens coolaste mammor och människor. Mari har inte på sig dem hela tiden för att det är kyligt, utan nej, det är för när hon ska slå.
Jag vill minnas att jag frågade Nina varför Mari hade handskarna. För det var liksom omöjligt att inte kommentera detta drastiska drag både modemässigt men också sportsmässigt. Nina svarade med ett skratt att det var för att greppa slagträet bättre. Hon var stolt såg jag. Vilket jag förstod och höll med om. Jag skrattade också lite, men framför allt dog jag av kärlek och förundran över denna människa som var som INGEN ANNAN. Totalt unik. Totalt unik. Och så var farsan där också Erik som var polis (så coolt) och sprang med en pistol under jackan. HAHAHA jag ville bara bli adopterad av Abrahamssons på direkten och njuta och sola mig i glansen av deras totala coolhet denna kväll när vi alla fick spela brännboll.
Min pappa var också grym i brännboll, vill jag tillägga, och det var det jag fick leva på när vi hade brännbollsturneringar. Men vi var inte coolast på ängen, om man säger så.
Fetma. Vi står vid köksbordet på Tunavägen och det är soligt. Mari har någon sorts formula som räknar ut om man är fet eller inte. Jag tänker att det är konstigt att man behöver ha en formel för att räkna det ”man ser ju på nån om den är fet eller inte” tänkte jag. Jag var väl 10 år.
Jag förstår nu att det var en BMI-formel som hon hade. Och hon visade i en tabell hur man kunde ligga till osv. Men det jag minns mest är att hon sa
”Och är man över XX i tabellen så är det … fetma”.
Och vet hur jag började skratta inombords för ordet fetma lär som fitta.. och hon tog liksom en paus innan hon sa det. Och jag tyckte att det var så ovanligt att höra någon vuxen prata i ord som på något sätt kunde låta som ett könsord (min mamma säger inte pizza (pissa) . Hon säger inte mens (för intimt). Hon säger inte kräkas(för äckligt)).
Soffan. Ibland när jag kom hem till Abrahamssons på Tunavägen så låg Mari i soffan och tittade på TV i rummet direkt till vänster. Så coolt att ligga ner lite slappt i soffan. Så ung och modern oh hipp, tyckte jag då. Och nu. Ingen mamma halvlåg i soffan med armen över huvudet, hur coolt som helst.
Ansiktet. Jag minns hur hon ser ut när hon ler.
Jag minns hur hon nickade lite när hon lyssnade.
Jag minns att hon tittade lite på en under lugg när hon pratade med en.
Jag minns hur hon snabbt skakade på huvudet när hon rättade sin egen svenska. Och fyllde ut med mycket ”åååh” mellan orden vilket blev väldigt japanskt för mig, att fylla ut med åååh.
Jag minns att det ibland var så sjukt svårt att förstå vad hon sa och att jag tyckte aldrig att det var pinsamt. Det var bara så det var.
Jag minns så väl hennes kluckande skratt när vi satt och åt middag tillsammans och Ann och Nina började skämta om att ”släppa sig” och fisa. I min familj – totalt otänkbart, men inte hos Abrahamssons såklart. Där var sådant mycket öppnare.
Att Mari kommer från Nagoya. Av någon anledning så var det, det första jag lärde mig om Mari. Att hon kom från Nagoya och jag kunde som sjuåring komma ihåg det så lätt eftersom ordet lät som papegoja. Jag har i alla år nämnt Nagoya och Mari för den som börjar prata om Japan. Eftersom jag pratar mycket om sådant som är ointressant för andra så har jag nämnt det här för väldigt många människor. ”Min kompis Nina har en mamma som kommer från Nagoya. Det ligger i norra Japan”. Så har jag sagt till kanske hundra människor. Tills jag blev äldre och förstod att det var ovidkommande.
På gymnasiet var det det första jag sa till en japansk tjej i klassen och hon tyckte att det var jätteroligt att min kompis mamma kom från Nagoya, och sen blev vi vänner.
Detta är ju inte så mycket ett minne av Mari, utan mer en reflektion över vad det har betytt för mig att ha en så ”exotiskt mamma” i min närhet under min barndom.
Hon har också bjudit mig på Ramen. Hon har visat origami för mig. Hon har visat manga för mig indirekt via Nina. Hon har berättat för mig att man är 9 på plan i Japan när man spelar volleyboll (så konstigt! ;). Hon har visat hur svensk man kan bli utan att se ut som det (som barn förstod jag ju bara detta förenklade, att Mari var ju svensk fast hon hade snea ögon och mörkt hår). Hon har visat för mig att man kan vara hur tuff som helst och typ springa i trappen i två steg i taget och liggslappa i soffan även fast man är vuxen (något jag tar fasta på nu).
Hon var verkligen inte som ingen annan. Helt unik. Ninas mamma. Som ett begrepp i vårt vita vita Upplands Väsby: ”Ninas mamma”. Mari från Nagoya och jag saknar henne och önskar att hon kunde få finnas kvar.
Om jag kan ska jag berätta allt det hör för Sam och Jacob när de blir äldre. Hur cool hon var. Så jävla cool. Och jag ska berätta att hon hade bollsinne som en jävel.
Jag är så förundrat glad över att ni har den här bloggen för er del. Att spara allt ALLT som har med Mari att göra och TUSEN TACK för att jag hade fått dela med mig av mina tankar. Jag är som sagt så tacksam över att ni ville veta mina minnen och att jag har fått dela med mig av detta och det betyder SÅ oerhört mycket för mig. Och jag hoppas mer än allt annat att ni gillar det jag har skrivit, oavsett varför.
Tårarna faller fortfarande och hon fattas mig.
Tack igen,
Helena.
Skrivet av Helena (Helle) Jönsson, fd Söderqvist. Ninas barndomsvän och under hela grundskoleåren.
Har du något minne, en tanke eller annat som mamma som du vill dela med oss? Vi hoppas!! Maila oss gärna på tresystrarsarv@gmail.com och säg till om det är något vi INTE får publicera i bloggen. Tusen tack på förhand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar