Mamma som kollega

Efter begravningscermonin bjöds det på fika i församlingshemmet. Av någon anledning kom jag ganska sent och det fanns ingen plats kvar för mig bland min familj. Ni som känner mig vet hur jag är, vill helst inte sitta bland okända människor, särskilt inte just då när jag när som helst kunde börja gråta helt ohejdat. Det var så jag kände, det var som en damm inom mig som jag försökte hålla stängd för om jag skulle öppna den skulle allt bara forsa ut. Jag bet ihop och gick och satte mig där plats fanns... bland mammas alla kollegor. Jag tyckte synd om dem. Jag visste inte vad jag skulle säga, orkade inte kallprata. Dem visste inte vad dem skulle säga. Oh vad jag önskade att jag hellre fått sitta tyst bland min familj där ord inte behövdes. Tyckte ännu mer synd om pappa som behövde ställa sig upp och tacka alla som kom en dag som denna. Snacka om att behöva bita ihop!

Idag är jag så glad att det inte fanns en plats för mig någon annanstans än hos kollegorna.... mammas underbara kollegor. Från att sitta och titta ner på min halvätna tallrik och inte våga titta de andra i ögonen till att sitta och skratta, le och minnas. De försökte få in mig i samtalet direkt och de fick mig att minnas med ett leende på läpparna och skratta åt mammas tokigheter. De gjorde precis det rätta och sa precis det som skulle få mig att minnas denna dag som ett fint minne av mamma. Jag tyckte om dem så mycket bara av en enda fika tillsammans. Jag förstår att mamma älskade sitt jobb för där var hon en av dem... en i världens härligaste gäng... en oumbärlig kollega, väninna och stöttepelare. Hon hade varit NÅGON bland dem, viktig och nu väldigt väldigt saknad.

Det hade kommit som en chock för dem, mammas sjukdom, hon hade inte berättat hur illa det var. Typiskt mamma. Hon hade ju jobbat in i det sista, om än hemifrån, men hon hade varit med, svarat på deras frågor mitt i natten, alltid inloggad, nåbar.

Det var så roligt att höra hur dem såg på mamma, vad de hade för bild av henne och framför allt hur mycket hon faktiskt betydde för dem. De tyckte verkligen om henne, det märktes på deras sätt att minnas, med tårar i ögonen, då och då mumlande att de skulle sakna henne så. Det var verkligen en blandning av sorg och skratt när vi pratade. Ibland satt någon och stirrade ut i tomma intet som att de var någon helt annanstans, att det ofattbara plötsligt slog dem... att mamma faktiskt var borta. Precis så som jag kände!

Känns lite konstigt när man tänker på att mamma träffade dem mer än hon träffade mig, att det kände henne så väl och ibland bättre i vissa situationer. De visste säkert en massa om mig och mina syskon också fast jag inte visste någonting om dem. Det var skönt att veta att hon haft sina vänner som hon gick och fikade med, shoppade med och behövde prata ut med. Loisan som var som hennes syster, jag förstår att mamma tyckte om henne, jag gjorde det med en gång. Loisan hade varit med och letat klänning som mamma skulle ha på mitt bröllop. Det hade varit en stor grej och väldigt viktigt för henne.

Anders som satt bredvid mamma på kontoret berättade många roliga saker och verkade tycka om mamma så mycket. Han berättade att mamma pratade och skrev ju väldigt roligt och de hade mycket roligt åt hennes uttryck. Uttryck som fanns kvar hos alla och som de fortfarande använde sig av. Det var så roligt att höra hur de härmade henne. Anders tyckte att hon hade så rolig humor. Hon kunde t.ex. sitta och gapskratta när hon skrev något på google translate och datorn läste upp det på japanska. Hon kunde inte sluta skratta men kunde inte förklara vad som var så roligt. Han berättade även att han en gång hört henne helt plötsligt trycka ner mellanslagsknappen länge och låtit brrrrrrrrrr. Tydligen hade mamma även stenkoll på massa erbjudanden och lurat på honom två abonnemang och en telefon. Hon hade dragit med honom och sagt "Det här är bra grejer" och köpt det själv.

De hyllade även hennes arbete. Jag har alltid vetat att hon är bra på det hon gör men enligt kollegorna verkade hon vara oumbärlig. De undrade hur hon hade orkat och om hon aldrig sov för de kunde se att hon varit inne på nätterna. När de kom till jobbet tidigt så fanns hon alltid där på chatten och svarade direkt. De sa att hon var för snäll och alltid var tillgänglig även när hon var ledig eller hade semester. Även mitt i natten kunde de ringa. Själv tror jag att hon tyckte om det och inte ville vara utan det. De undrade hur de skulle klara sig utan henne.

Kändes på något sätt skönt att höra att hon var en viktig person på jobbet också och väldigt omtyckt. Tydligen väldigt rolig också. Hon är ju väldigt rolig utan att veta om det hemma också och skrattade alltid med oss när vi skrattade åt henne! Verkar som hon tog ett steg tillbaka på hemmaplan bland alla barn och barnbarn, kanske för att hon tog mer plats på jobbet bland världens härligaste gäng!