Minnen av Mari från Nagoya, del 1

Mari Abrahamsson för mig är detta: Hårda naglar, fantastiska fingerslag i volleybollen, den som först berättade för mig om fetma, coolaste mamman på brännbollen, arbetande i ett litet kontorsrum med en miniräknare, skrattandes åt sina döttrars skämt som kunde skämta om fisar och fjärtar, hennes nickande, och hennes kluckande skratt, och ibland oförståeliga svenska.


Men först vill jag dela med mig till er i familjen Abrahamsson hur det var att på avstånd få reda på Maris sjukdom och sedan bortgång. Ni hade ju alla varandra när det vidriga skedde, men jag vill också ge en bild av att det påverkar så många andra människor än de närmast anhöriga när en människa går bort.

Jag minns när jag fick beskedet av K, som är sjuksyster, och som var den som först berättade för mig med en så bister min att Mari var sjuk. Jag förstod på direkten att det var allvarligt, eftersom K visste vad hon pratade om. Jag tittade på min andra vän J och vi bara skakade på huvudet och det var knäpptyst en stund. Man trodde ju inte att det var sant. Vi frågade alla frågor som bubblade upp men det fanns ju inga svar då. K fortsatte att berätta med allvarlig röst att det inte var bra. Vi satt på knä i hennes vardagsrum av någon anledning och det var svårt att ta sig därifrån. För mycket tankar, för mycket panik och oro.
Och man väljer som ofta att säga orden ”men det ordnar sig säkert” för att över huvud taget kunna gå vidare.

Tiden gick. Och jag fick höra att det blev sämre. Det var samma tomhet, som att man höll andan, att följa en familjs kamp mot en jävlig sjukdom. Att följa sin fina kära väns kamp mot det som blev allt mer oundvikligt var så hemskt. Det var så fruktansvärt att inte kunna vara där fysiskt och bara vara stöd. Och tanken på att Mari, min japanska väns mamma som kommer från Nagoya och som har naglar som aldrig någonsin går av, var på väg att dö gjorde mig helt galen.

Jag grät ofta när jag gick till jobbet. Jag grät när jag skulle sova. Jag var så oerhört ledsen för Ninas skull. Jag var så oerhört ledsen för Sam och den lilla bebisens skull. Jag var så ledsen för Ann, Mio och Marcus skull. Och Eriks. Dessa människor som jag var så oerhört nära under många barndomsår. Jag var ledsen för min egen skull, för det är så jävla vidrigt att bli påmind om att en dag så kanske man blir sjuk. Och då kanske man dör.

Jag ringde en gång till N. Strax efter att jag hade fått höra nyheten om Maris sjukdom. Hon berättade om resan till Florida och vad som hänt efteråt. Och att det verkade kört. Jag ville inte gråta. Jag ville mest av allt inte gråta eftersom jag inte ville svämma över av känslor inför Nina. Jag skämdes och ville bara vara lugn. Lugn och ärlig och fråga allt allt allt. För att visa att jag var där som vän, och att jag var där som stöd.

En dag i mars satt jag vid mitt skrivbord på jobbet och fick ett sms. Mari hade gått bort.

Jag började gråta och ringde till J. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville gå på begravningen. J sa, klok som hon är, att vi får väl se vad det blir för en sorts begravning och vi kanske inte var bjudna. Helvete heller, sa jag. Klart vi är bjudna. Vi måste gå och jag måste gå. Jag måste få gå på Maris begravning.

Resten av den tiden kommer jag inte ihåg. Kanske skickade jag ett sms. Kanske skickade jag en blomma med mina andra vänner till Nina.

Jag grät varje gång jag gick över kyrkogården på väg till jobbet. Fan fan fan. Mari var borta. Jag grät så ofta att jag började ta en annan väg till jobbet för att inte behöva gå förbi gravstenar.

Jag hade sansat mig angående en inbjudan till begravningen som hade skett bara med familjen. Så klart, tänkte jag när jag fick beskedet att inte alla skulle samlas och ta farväl. Så klart, det kändes mest naturligt för familjen Abrahamsson. Jag fick se bilderna på något sätt och fick bara gråta och gråta och gråta. Fy fan va hemskt det var. Så overkligt och fruktansvärt sorgligt att se på bild hur stenen såg ut. Det var så fin att det gjorde ont att se. Och jag minns att det fanns ett lugn i vissa av bilderna. Så typiskt Abrahamssonskt också.

Skrivet av Helena (Helle) Jönsson, fd Söderqvist. Ninas barndomsvän under hela grundskoleåren. Fortsättning följer...