Vad var det egentligen som hände? För en månad sen var jag precis som vanligt och mådde bra och nu ligger jag här i sängen och orkar inte ens lägga i en tvätt. Tänk att livet ändras så snabbt. Jag trodde aldrig jag var en av dem som skulle "gå in i väggen". Jag som alltid är så glad, kan njuta av det lilla och har min älskade familj, den stora o den lilla runt omkring mig som stöd. Jag tänker hela tiden att ingenting har ju hänt... men vem är det egentligen jag försöker lura? Massor har ju hänt... min mamma dog för bara 2,5 år sedan, jag fick en bäbis 4 dagar efter, vi flyttade till hus en månad efter och renoverade hela huset på kort tid. På det har jag även ett väldigt stressigt jobb. Sömnlösa nätter pga småbarn och sömnlösa nätter då jag är på jobbet... inte konstigt att min kropp sa ifrån. Inte konstigt att när den väl fick lite andrum, kände sig något stabil och fick andas ut så brakar den. Konstigt egentligen att den höll så pass länge.
Och något så naturligt som att sörja... det skedde aldrig. Visst har jag bearbetat lite, när jag stod och vaggade Jonna om nätterna med tårarna rullandes nedför kinderna, när jag skulle somna på kvällen helt slut efter en dag med bebis klistrad mot mig, mellan hämtningar och lämningar, på toaletten på jobbet... aldrig någon tid för mig själv, aldrig tid att reflektera. Så småningom stängde jag av. Gick inte mer till graven, tittade inte på bilder från förr, lyssnade inte på musik. Jag stängde av mig! Jag är bra på det.
Nu när jag blivit tvungen att väcka kroppen till liv igen inser jag mycket. Nu har jag haft tid att tänka, nu kan jag se att jag inte har sörjt, nu kan jag förstå hur jag har levt, hur jag inte vill leva och börjar så smått staka ut hur jag VILL leva. Det är inte lätt... jag är bara liten bit på väg...har liksom inte ens kommit upp ur sängen än men jag är tacksam över att jag kan se det i alla fall... att jag kan göra en ändring... att jag har vaknat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar