Jag och Mio stötte på vår kära dagmamma utanför kyrkan när vi var där och planterade i helgen. Ännu fler barndomsminnen ploppar upp bara av att se henne och höra hennes röst. Hon sa att hon läst bloggen. Det gör mig så otroligt glad. Hon hade fått adressen av en av Anns barndomskompisars mamma. Det gör mig också så himla glad. Det gamla gardet av Väsbymammor läser kanske lite om mamma. Hoppas.
Min vän får mig att förstå att jag inte är konstig som fortfarande gråter var och varannan dag. Det har gått över 2 år och sorgen är inte densamma men den är där och väldigt påtaglig fortfarande. Kommer och går. Jag var absolut inte redo att förlora min mamma. Det var inte en del av planen. Vi hade så mycket härligt kvar att dela i livet. Hela vår familj. Vi som var en familj som fullständigt älskade att vara med varandra. Med mamma i spetsen. Vi fick inte det... I samma sekund som jag tänker så, tänker jag också på alla som förlorat ett barn. Något jag också blir påmind om varje gång jag besöker mammas grav. Då känner jag mig tacksam över att mamma fick leva ett helt liv. Att jag fick bli vuxen innan hon försvann. Sen blir jag trött på att jag "måste" känna mig tacksam.
Jag vet inte hur många ggr jag gråtit hela vägen hem från jobbet för att sedan torka tårarna, hoppa ur bilen och hämta barnen. Så var det även idag och flera dagar förra veckan. Jag har gråtit för min kollega, för att mors dag stod för dörren och för att jag så ofta tänker på mamma och hur det hade varit. Jag tittar på lilla Jacob som blivit så stor och tänker på att hon aldrig ens träffat honom. Hur sjukt det var att både jag och Ann födde ett barn inom loppet av en vecka efter att mamma gick bort.
Jag hörde hur min kollega berättade för en annan hur påtagligt det är att döden ligger så nära livet när man förlorar någon. Att det är värt att tänka på men kanske inte allt för ofta, hur lätt det kan ta slut. Under mitt sorgearbete efter mamma har det känts precis tvärtom. Jag har behövt känna att döden ÄR nära för att känna att mamma då är nära. I Josh Grobans låt "to where you are" som vi spelade på mammas begravning sjunger han "one breathe away´s not far to where you are". Den meningen har etsat sig fast i mig som en tröst. Jag älskar den meningen. När jag hör den så känns det som att vi ligger precis bredvid varandra i samma säng med en genomskinlig skärm mellan oss. Hon på ena sidan och jag på andra. Så nära men ändå ifrån varandra. Jag har behövt ha henne nära. Bara ett andetag bort. För det är ju så livet tar slut, med ett sista andetag.
Jag är också så väldans trött på att sörja. Men jag är inte en person som bara går vidare. Det här kommer ta tid för mig. För jag måste tänka varje tanke, älta varje minne, känna varje känsla om och om igen innan jag kan släppa den och gå vidare. Det tar tid... MEN, för varje gång jag skriver ett sånt här inlägg så jag har på något sätt paketerat en sorgetanke och lämnat den ifrån mig.
Den här texten skrev jag innan sommaren men publicerade aldrig. Nu fick jag en anledning att minnas den när min syster gav mig en alldeles speciell tavla på min födelsedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar