Senaste tiden har jag tänkt lite extra på mamma. Det är alltid så, det kommer i omgångar. Det är som att min hjärna står inställd på frekvensen "mamma" och är extra mottaglig då. Det började nog kanske med att jag såg en film "PS I love you"och en enda mening gjorde att jag bröt ihop totalt, att jag kände ingen mig så väl. Fick tillbaka känslan. Det var länge sen det blev så påtagligt. Sen började jag gråta när jag yogade, även där var det en mening som utlöste det, om att det första andetaget man tar kommer från samma plats som när man tar sitt sista andetag. Det fick mig att brutalt tänka på mammas sista andetag. Så fortsätter det så hela tiden... små saker som dyker upp och som jag kopplar till mamma: ett foto i en bok som påminde om hur våra jular såg ut, rött överallt, juligt, tomtar, guldstjärnor och stora ljusmanschetter. En avlägsen vän förlorade sin mamma några dagar innan julafton, plötsligt och i cancer. En scarf i lådan som är mammas, luktar mamma. Mina favoritmatpinnar som jag lagar mat med som var mammas gick sönder... osv. Som att det är hennes sätt att finnas kvar!
Satt och åt lunch idag, för övrigt en supergod mat med så mycket japanska smaker. Lax med soya och ris i någon buljong som min man lite på skämt kallar sköldpaddsmat. Jag fick en sån himla flashback av mamma sittandes på en stol i köket ätandes detta med pinnar. Hon har sin vita mysdress på och sina vita foppatofflor, sittandes på sitt ena ben medan det andra hängde ner, lite lätt dinglandes. Hon kunde se så där obekymrad ut och nästan vissla lite medans hon åt, som att hon tänkte på nåt. Hon var en rätt obekymrad person.
Undrar hur mina barn kommer minnas mig... helt klart sittandes på mina egna fötter vid matbordet i alla fall hahaha, visslandes... ja, ätandes med pinnar... ja, obekymrad... vet ej. Kanske har jag fått lite av mamma i mig ändå och det gör mig glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar