När jag var liten var jag och mina syskon alltid lite annorlunda. Annorlunda på det sättet att vi hade en mamma som pratade lite lustigt, lekte med Hello Kitty istället för Barbie, åt ris med rått ägg, sjöng japanska ramsor och åt med pinnar. När jag var liten ville jag inte vara annorlunda. Jag ville vara som alla andra, inte sticka ut. Ville inte behöva gå iväg på hemspråkslektionen varje vecka med tanten med den stora munnen.
På skolutflykter packade mamma alltid ner risbullar till mig för att hon visste att jag älskade dem. Bullar av smaksatt ris med fisk i och sjögräs runt. Jag var väldigt kluven till denna matsäck. Ville ju så gärna äta risbullar men ändå inte ha nåt med mig som alla andra tyckte var konstigt och som luktade sjö. Kommer ihåg den dagen då min bästa kompis fick smaka och tyckte om dem. Först då kunde jag slappna av. Jag var nog inte så konstig ändå. Jag kände mig stolt! Sen dess gjorde min mamma alltid risbullar att ta med även till min kompis och jag slutade skämmas.
Efter det kunde jag stolt visa upp det söta pennskrinet från Japan med en massa fack, mina pluttinuttiga tröjor i pastell eller väskan som ingen annan hade. Jag blev stolt och lycklig varje gång någon sa att de älskade sushi eller när Hello Kitty kom till Sverige. Än idag har jag svårt att låta bli att köpa allt som ser det minsta japanskt ut. Jag samlar, är stolt och blir glad av det och än idag blir jag hemligt glad när någon säger att de älskar sushi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar