Mari Abrahamsson för
mig är detta: Hårda naglar, fantastiska fingerslag i volleybollen, den
som först berättade för mig om fetma, coolaste mamman på brännbollen,
arbetande i ett litet kontorsrum med en miniräknare, skrattandes åt
sina döttrars skämt som kunde skämta om fisar och fjärtar, hennes
nickande, och hennes kluckande skratt, och ibland oförståeliga svenska.
Men
först vill jag dela med mig till er i familjen Abrahamsson hur det var
att på avstånd få reda på Maris sjukdom och sedan bortgång. Ni hade ju
alla varandra när det vidriga skedde, men jag vill också ge en bild av
att det påverkar så många andra människor än de närmast anhöriga när en
människa går bort.
Jag minns när jag fick beskedet av K,
som är sjuksyster, och som var den som först berättade för mig med en så
bister min att Mari var sjuk. Jag förstod på direkten att det var
allvarligt, eftersom K visste vad hon pratade om. Jag tittade på min
andra vän J och vi bara skakade på huvudet och det var knäpptyst en
stund. Man trodde ju inte att det var sant. Vi frågade alla frågor som
bubblade upp men det fanns ju inga svar då. K fortsatte att berätta med
allvarlig röst att det inte var bra. Vi satt på knä i hennes vardagsrum
av någon anledning och det var svårt att ta sig därifrån. För mycket
tankar, för mycket panik och oro.
Och man väljer som ofta att säga orden ”men det ordnar sig säkert” för att över huvud taget kunna gå vidare.
Tiden
gick. Och jag fick höra att det blev sämre. Det var samma tomhet, som
att man höll andan, att följa en familjs kamp mot en jävlig sjukdom. Att
följa sin fina kära väns kamp mot det som blev allt mer oundvikligt var
så hemskt. Det var så fruktansvärt att inte kunna vara där fysiskt och
bara vara stöd. Och tanken på att Mari, min japanska väns mamma som
kommer från Nagoya och som har naglar som aldrig någonsin går av, var på
väg att dö gjorde mig helt galen.
Jag grät ofta när jag
gick till jobbet. Jag grät när jag skulle sova. Jag var så oerhört
ledsen för Ninas skull. Jag var så oerhört ledsen för Sam och den lilla
bebisens skull. Jag var så ledsen för Ann, Mio och Marcus skull. Och
Eriks. Dessa människor som jag var så oerhört nära under många
barndomsår. Jag var ledsen för min egen skull, för det är så jävla
vidrigt att bli påmind om att en dag så kanske man blir sjuk. Och då
kanske man dör.
Jag ringde en gång till N. Strax efter
att jag hade fått höra nyheten om Maris sjukdom. Hon berättade om resan
till Florida och vad som hänt efteråt. Och att det verkade kört. Jag
ville inte gråta. Jag ville mest av allt inte gråta eftersom jag inte
ville svämma över av känslor inför Nina. Jag skämdes och ville bara vara
lugn. Lugn och ärlig och fråga allt allt allt. För att visa att jag var
där som vän, och att jag var där som stöd.
En dag i mars satt jag vid mitt skrivbord på jobbet och fick ett sms. Mari hade gått bort.
Jag
började gråta och ringde till J. Det enda jag kunde tänka på var att
jag ville gå på begravningen. J sa, klok som hon är, att vi får väl se
vad det blir för en sorts begravning och vi kanske inte var bjudna.
Helvete heller, sa jag. Klart vi är bjudna. Vi måste gå och jag måste
gå. Jag måste få gå på Maris begravning.
Resten av den
tiden kommer jag inte ihåg. Kanske skickade jag ett sms. Kanske skickade
jag en blomma med mina andra vänner till Nina.
Jag grät
varje gång jag gick över kyrkogården på väg till jobbet. Fan fan fan.
Mari var borta. Jag grät så ofta att jag började ta en annan väg till
jobbet för att inte behöva gå förbi gravstenar.
Jag hade
sansat mig angående en inbjudan till begravningen som hade skett bara
med familjen. Så klart, tänkte jag när jag fick beskedet att inte alla
skulle samlas och ta farväl. Så klart, det kändes mest naturligt för
familjen Abrahamsson. Jag fick se bilderna på något sätt och fick bara
gråta och gråta och gråta. Fy fan va hemskt det var. Så overkligt och
fruktansvärt sorgligt att se på bild hur stenen såg ut. Det var så fin
att det gjorde ont att se. Och jag minns att det fanns ett lugn i vissa
av bilderna. Så typiskt Abrahamssonskt också.
Skrivet av Helena (Helle) Jönsson, fd Söderqvist. Ninas barndomsvän under hela grundskoleåren. Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar