"There is no perfect circle"

Många japanska konstnärer menar att det endast går att rita en perfekt cirkel genom att vara högst närvarande. Cirkeln heter på japanska "Enso" och symboliserar insikt, styrka, elegans, universum och tomrum.  Ofta ritas cirkeln med en öppning vilket symboliserar att cirkeln är en del av något större men också att ofullkomlighet är en viktig och naturlig aspekt av själva livet. ”There is no perfect circle” kan tolkas som att ingen eller inget är perfekt och heller inte eftersträvansvärt. Att inte uppnå perfektion utan att förstå att det vackra finns i varje imperfektion är en stor insikt som när man förstår den och kan ta den till sig gör livet till ett annat.

En del av det Japan vi har lärt känna består av många symboler, ordspråk - mer eller mindre lätta att tolka - och kloka talesätt. Vår mamma kunde slänga ur sig både det ena och det andra som till en början kändes osammanhängande, konstigt och fåordigt. Ibland till och med hårt. Tog jag mig tid att fundera lite på hennes ord så förstod jag att de var fyllda med väldigt mycket klokhet och dessutom kärlek. Förstod jag INTE var svaret ofta ”tänk logiskt” som den matematiker hon var ;). Att förvänta sig ett svar var inte alltid en självklarhet. De svar jag kunde få kändes ofta än mer krångliga. Det var helt enkelt bara att försöka klura ut vad hon menade själv eller låta det bero till senare då hennes ord plötsligt föll på plats i ett helt annat sammanhang och jag var en insikt rikare. 

Mamma som kollega

Efter begravningscermonin bjöds det på fika i församlingshemmet. Av någon anledning kom jag ganska sent och det fanns ingen plats kvar för mig bland min familj. Ni som känner mig vet hur jag är, vill helst inte sitta bland okända människor, särskilt inte just då när jag när som helst kunde börja gråta helt ohejdat. Det var så jag kände, det var som en damm inom mig som jag försökte hålla stängd för om jag skulle öppna den skulle allt bara forsa ut. Jag bet ihop och gick och satte mig där plats fanns... bland mammas alla kollegor. Jag tyckte synd om dem. Jag visste inte vad jag skulle säga, orkade inte kallprata. Dem visste inte vad dem skulle säga. Oh vad jag önskade att jag hellre fått sitta tyst bland min familj där ord inte behövdes. Tyckte ännu mer synd om pappa som behövde ställa sig upp och tacka alla som kom en dag som denna. Snacka om att behöva bita ihop!

Idag är jag så glad att det inte fanns en plats för mig någon annanstans än hos kollegorna.... mammas underbara kollegor. Från att sitta och titta ner på min halvätna tallrik och inte våga titta de andra i ögonen till att sitta och skratta, le och minnas. De försökte få in mig i samtalet direkt och de fick mig att minnas med ett leende på läpparna och skratta åt mammas tokigheter. De gjorde precis det rätta och sa precis det som skulle få mig att minnas denna dag som ett fint minne av mamma. Jag tyckte om dem så mycket bara av en enda fika tillsammans. Jag förstår att mamma älskade sitt jobb för där var hon en av dem... en i världens härligaste gäng... en oumbärlig kollega, väninna och stöttepelare. Hon hade varit NÅGON bland dem, viktig och nu väldigt väldigt saknad.

Det hade kommit som en chock för dem, mammas sjukdom, hon hade inte berättat hur illa det var. Typiskt mamma. Hon hade ju jobbat in i det sista, om än hemifrån, men hon hade varit med, svarat på deras frågor mitt i natten, alltid inloggad, nåbar.

Det var så roligt att höra hur dem såg på mamma, vad de hade för bild av henne och framför allt hur mycket hon faktiskt betydde för dem. De tyckte verkligen om henne, det märktes på deras sätt att minnas, med tårar i ögonen, då och då mumlande att de skulle sakna henne så. Det var verkligen en blandning av sorg och skratt när vi pratade. Ibland satt någon och stirrade ut i tomma intet som att de var någon helt annanstans, att det ofattbara plötsligt slog dem... att mamma faktiskt var borta. Precis så som jag kände!

Känns lite konstigt när man tänker på att mamma träffade dem mer än hon träffade mig, att det kände henne så väl och ibland bättre i vissa situationer. De visste säkert en massa om mig och mina syskon också fast jag inte visste någonting om dem. Det var skönt att veta att hon haft sina vänner som hon gick och fikade med, shoppade med och behövde prata ut med. Loisan som var som hennes syster, jag förstår att mamma tyckte om henne, jag gjorde det med en gång. Loisan hade varit med och letat klänning som mamma skulle ha på mitt bröllop. Det hade varit en stor grej och väldigt viktigt för henne.

Anders som satt bredvid mamma på kontoret berättade många roliga saker och verkade tycka om mamma så mycket. Han berättade att mamma pratade och skrev ju väldigt roligt och de hade mycket roligt åt hennes uttryck. Uttryck som fanns kvar hos alla och som de fortfarande använde sig av. Det var så roligt att höra hur de härmade henne. Anders tyckte att hon hade så rolig humor. Hon kunde t.ex. sitta och gapskratta när hon skrev något på google translate och datorn läste upp det på japanska. Hon kunde inte sluta skratta men kunde inte förklara vad som var så roligt. Han berättade även att han en gång hört henne helt plötsligt trycka ner mellanslagsknappen länge och låtit brrrrrrrrrr. Tydligen hade mamma även stenkoll på massa erbjudanden och lurat på honom två abonnemang och en telefon. Hon hade dragit med honom och sagt "Det här är bra grejer" och köpt det själv.

De hyllade även hennes arbete. Jag har alltid vetat att hon är bra på det hon gör men enligt kollegorna verkade hon vara oumbärlig. De undrade hur hon hade orkat och om hon aldrig sov för de kunde se att hon varit inne på nätterna. När de kom till jobbet tidigt så fanns hon alltid där på chatten och svarade direkt. De sa att hon var för snäll och alltid var tillgänglig även när hon var ledig eller hade semester. Även mitt i natten kunde de ringa. Själv tror jag att hon tyckte om det och inte ville vara utan det. De undrade hur de skulle klara sig utan henne.

Kändes på något sätt skönt att höra att hon var en viktig person på jobbet också och väldigt omtyckt. Tydligen väldigt rolig också. Hon är ju väldigt rolig utan att veta om det hemma också och skrattade alltid med oss när vi skrattade åt henne! Verkar som hon tog ett steg tillbaka på hemmaplan bland alla barn och barnbarn, kanske för att hon tog mer plats på jobbet bland världens härligaste gäng!

Furikake

När vi var små fick vi ibland "su su su". Egentligen heter det Furikake, men det var för svårt att säga så vi sa det så som det lät när man hällde det över riset... "su su su". Ganska konstigt att ge sina barn detta till middag egentligen då det bara består av en skål med ris blandat med rått ägg och japansk soya. Sen strör man "su su su" över och blandar. Servera med sjögräs och vips blev det en måltid. Jo det är sant, ibland fick vi det till middag och vi barn älskade det. Jag kan fortfarande bli sugen på det, konstigt egentligen jag som är så känslig med mat. Det luktar nämligen sköldpaddsmat och alla som vi visat detta för kan inte förstå att det går att äta. Det är ungefär som att smaksätta riset, det blir lite salt. Det påminner lite om risbullarna.

Till min glädje/förskräckelse älskar min son detta. Han är nog den enda bland barnbarnen som älskar det. Sam smakade en gång och sa "smarrigt" iallafall! När de skickar mat från Japan är det Frank som får Furikaken. Emil kallar det sköldpaddsmat och Frank kallar det "hush hush hush". Han kan till och med strö det på lax, potatisbullar och blodpudding! Så ja, nu är jag lika illa jag som ger mina barn "su su su" till middag!

Har sett nu att Furikake även kommit till Sverige även om det inte är i form av torkad fisk och sjögräs utan istället kryddor och örter som ska smaksätta sallader bland annat. Granit sålde det såg jag för inte så länge sedan och det gjordes reklam om det i ICAs buffétidning.

Säg bara till den som vill smaka! Frank bjuder säkert!

Minnen av Mari från Nagoya, del 2.

Av olika anledningar delade jag med mig av mina minnen till Nina av Mari under tiden efter att hon gått bort. Jag minns inte varför jag började berätta men eftersom Nina sa att det var skönt och kul att höra så började jag berätta. Äntligen fick jag användning av mitt elefantminne av minimala detaljer i min barndom. Jag berättade och Nina bad om mer. Jag minns verkligen bara ett barns detaljer, men eftersom Nina har bett mig så skriver jag. Och jag minns ju saker som har påverkat mig som barn varför vissa av minnena är lite ”konstiga” och inte särskilt djuplodade. Jag minns inte Maris klokhet eller vishet eller fantastiska ordningssinne, eller liknande ”vuxna” saker. Jag minns genom ett barns minne.

I alla fall.

Naglarna. Maris naglar var hårda som sten. Jag minns precis hur dem var formade och rundade upptill. Och nagelbaden var helt släta och aldrig liksom skadade. De var liksom äggformade upptill. Formen på naglarna var för mig en väldigt japansk form på naglarna (hur jag nu tyckte det som typ 8-åring) och det var också väldigt fantastiskt att ha superhårda naglar.
I min barndom var det få förunnat och en väldigt fantastisk egenskap att ha hårda naglar. Som kvinna var man typ en superhjälte om man hade naglar som man kunde öppna saker med och som inte delade sig eller som var svaga. Jag minns inte vad Mari öppnade med sina naglar. Men jag minns att jag har fått känna på dem. I stor förundran. De gick inte att böja! Mina naglar var, och är, hårda som papper så jag har fortfarande den elittanken om hårda naglar, och i mitt sinne är Mari, tillsammans med min mormor, de som har de genom tiderna hårdaste naglarna.

Volleybollen. Mari kunde göra de vackraste fingerslagen. Om man har spelat volleyboll så vet man precis hur det ser ut. Effortless som på det heter på engelska. Det ser ut som att bollen bara flyger iväg från händerna som knappt har rört sig. Och det är konst på en volleyboll plan att få se sådant fingerslag. Ann har ärvt det fingerslaget, vill jag minnas :). Bollen liksom studsar bort från fingertopparna.
Jag, Nina och K hade fingerslag som mest såg ut som katapultarmar som gick djupt ner och som inte såg ut som ”fös” men som var så jävla slappa i jämförelse med Maris ultraslag.

Kontorsrummet på Tunavägen. Där det alltid stod en miniräknare som man fipplade med när man pratade i telefon på Tuna. Inte för att jag satt och pratade i telefon särskilt mycket från Tunavägen, haha, men jag minns så väl miniräknaren. Och jag minns att Mari satt inne i det lilla lilla rummet och arbetade ibland. Jag tyckte att det var det minsta rum jag någonsin sett och att det var helt otroligt att hon kunde sitta och jobba därinne, när hon hade kunnat sitta vid matbordet till exempel. Det blev också väldigt ”japanskt” för mig; förmågan att sätta sig på två kvadratmeter och arbeta med en miniräknare.

Brännbollen. Kanske mitt favoritminne av Mari. För det var den bästa dagen på året när Vikskolan varje år anordnade brännbollsturnering en sommarkväll innan sommarlovet började. Och i min familj så utförde inte min mamma några sporter över huvud taget. Alltså hon kunde inte ens småsparka en boll. Hon kunde inte ens kasta en boll till mig. Jag har aldrig sett min mamma kuta. Visst, springa till bussen eller liknande, men aldrig i sportsliga sammanhang. Och det var inte många mammor som var sportiga då, cirka 1990. Många mammor satt i gräset och tittade på medans barnen och papporna spelade.
Men inte Mari. Älskade bästa Mari. Hon var den enda svarthåriga på hela ängen, hade lockigt hår OCH SKINNHANDSKAR på sig när hon spelade!!! Kanske var det vara ett år, men det spelar ingen roll. Jag dog av avund när min mamma själv satt i gräset och hade blommiga byxor och pärlor i öronen, och så kom vårt vidunder i klassen av alla mammorna och hade skinnhandskar på sig. Dom var svarta.
Och det bästa i minnet är att jag minns att hon inte hade dem på sig hela tiden utan satte på sig dem precis innan hon skulle slå!! HAHAHAHA Jag älskar detta minne av en av världens coolaste mammor och människor. Mari har inte på sig dem hela tiden för att det är kyligt, utan nej, det är för när hon ska slå.

Jag vill minnas att jag frågade Nina varför Mari hade handskarna. För det var liksom omöjligt att inte kommentera detta drastiska drag både modemässigt men också sportsmässigt. Nina svarade med ett skratt att det var för att greppa slagträet bättre. Hon var stolt såg jag. Vilket jag förstod och höll med om. Jag skrattade också lite, men framför allt dog jag av kärlek och förundran över denna människa som var som INGEN ANNAN. Totalt unik. Totalt unik. Och så var farsan där också Erik som var polis (så coolt) och sprang med en pistol under jackan. HAHAHA jag ville bara bli adopterad av Abrahamssons på direkten och njuta och sola mig i glansen av deras totala coolhet denna kväll när vi alla fick spela brännboll.
 Min pappa var också grym i brännboll, vill jag tillägga, och det var det jag fick leva på när vi hade brännbollsturneringar. Men vi var inte coolast på ängen, om man säger så.

Fetma. Vi står vid köksbordet på Tunavägen och det är soligt. Mari har någon sorts formula som räknar ut om man är fet eller inte. Jag tänker att det är konstigt att man behöver ha en formel för att räkna det ”man ser ju på nån om den är fet eller inte” tänkte jag. Jag var väl 10 år.
Jag förstår nu att det var en BMI-formel som hon hade. Och hon visade i en tabell hur man kunde ligga till osv. Men det jag minns mest är att hon sa
”Och är man över XX i tabellen så är det … fetma”.
Och vet hur jag började skratta inombords för ordet fetma lär som fitta.. och hon tog liksom en paus innan hon sa det. Och jag tyckte att det var så ovanligt att höra någon vuxen prata i ord som på något sätt kunde låta som ett könsord (min mamma säger inte pizza (pissa) . Hon säger inte mens (för intimt). Hon säger inte kräkas(för äckligt)).

Soffan. Ibland när jag kom hem till Abrahamssons på Tunavägen så låg Mari i soffan och tittade på TV i rummet direkt till vänster. Så coolt att ligga ner lite slappt i soffan. Så ung och modern oh hipp, tyckte jag då. Och nu. Ingen mamma halvlåg i soffan med armen över huvudet, hur coolt som helst.

Ansiktet. Jag minns hur hon ser ut när hon ler.
Jag minns hur hon nickade lite när hon lyssnade.
Jag minns att hon tittade lite på en under lugg när hon pratade med en.
Jag minns hur hon snabbt skakade på huvudet när hon rättade sin egen svenska. Och fyllde ut med mycket ”åååh” mellan orden vilket blev väldigt japanskt för mig, att fylla ut med åååh.
Jag minns att det ibland var så sjukt svårt att förstå vad hon sa och att jag tyckte aldrig att det var pinsamt. Det var bara så det var. 
Jag minns så väl hennes kluckande skratt när vi satt och åt middag tillsammans och Ann och Nina började skämta om att ”släppa sig” och fisa. I min familj – totalt otänkbart, men inte hos Abrahamssons såklart. Där var sådant mycket öppnare.

Att Mari kommer från Nagoya. Av någon anledning så var det, det första jag lärde mig om Mari. Att hon kom från Nagoya och jag kunde som sjuåring komma ihåg det så lätt eftersom ordet lät som papegoja. Jag har i alla år nämnt Nagoya och Mari för den som börjar prata om Japan. Eftersom jag pratar mycket om sådant som är ointressant för andra så har jag nämnt det här för väldigt många människor. ”Min kompis Nina har en mamma som kommer från Nagoya. Det ligger i norra Japan”. Så har jag sagt till kanske hundra människor. Tills jag blev äldre och förstod att det var ovidkommande.
På gymnasiet var det det första jag sa till en japansk tjej i klassen och hon tyckte att det var jätteroligt att min kompis mamma kom från Nagoya, och sen blev vi vänner.
Detta är ju inte så mycket ett minne av Mari, utan mer en reflektion över vad det har betytt för mig att ha en så ”exotiskt mamma” i min närhet under min barndom.

Hon har också bjudit mig på Ramen. Hon har visat origami för mig. Hon har visat manga för mig indirekt via Nina. Hon har berättat för mig att man är 9 på plan i Japan när man spelar volleyboll (så konstigt! ;). Hon har visat hur svensk man kan bli utan att se ut som det (som barn förstod jag ju bara detta förenklade, att Mari var ju svensk fast hon hade snea ögon och mörkt hår). Hon har visat för mig att man kan vara hur tuff som helst och typ springa i trappen i två steg i taget och liggslappa i soffan även fast man är vuxen (något jag tar fasta på nu).

Hon var verkligen inte som ingen annan. Helt unik. Ninas mamma. Som ett begrepp i vårt vita vita Upplands Väsby: ”Ninas mamma”. Mari från Nagoya och jag saknar henne och önskar att hon kunde få finnas kvar.

Om jag kan ska jag berätta allt det hör för Sam och Jacob när de blir äldre. Hur cool hon var. Så jävla cool. Och jag ska berätta att hon hade bollsinne som en jävel.

Jag är så förundrat glad över att ni har den här bloggen för er del. Att spara allt ALLT som har med Mari att göra och TUSEN TACK för att jag hade fått dela med mig av mina tankar. Jag är som sagt så tacksam över att ni ville veta mina minnen och att jag har fått dela med mig av detta och det betyder SÅ oerhört mycket för mig. Och jag hoppas mer än allt annat att ni gillar det jag har skrivit, oavsett varför.
Tårarna faller fortfarande och hon fattas mig.

Tack igen,
Helena.

Skrivet av Helena (Helle) Jönsson, fd Söderqvist. Ninas barndomsvän och under hela grundskoleåren.

Har du något minne, en tanke eller annat som mamma som du vill dela med oss? Vi hoppas!! Maila oss gärna på tresystrarsarv@gmail.com och säg till om det är något vi INTE får publicera i bloggen. Tusen tack på förhand! 

Minnen av Mari från Nagoya, del 1

Mari Abrahamsson för mig är detta: Hårda naglar, fantastiska fingerslag i volleybollen, den som först berättade för mig om fetma, coolaste mamman på brännbollen, arbetande i ett litet kontorsrum med en miniräknare, skrattandes åt sina döttrars skämt som kunde skämta om fisar och fjärtar, hennes nickande, och hennes kluckande skratt, och ibland oförståeliga svenska.


Men först vill jag dela med mig till er i familjen Abrahamsson hur det var att på avstånd få reda på Maris sjukdom och sedan bortgång. Ni hade ju alla varandra när det vidriga skedde, men jag vill också ge en bild av att det påverkar så många andra människor än de närmast anhöriga när en människa går bort.

Jag minns när jag fick beskedet av K, som är sjuksyster, och som var den som först berättade för mig med en så bister min att Mari var sjuk. Jag förstod på direkten att det var allvarligt, eftersom K visste vad hon pratade om. Jag tittade på min andra vän J och vi bara skakade på huvudet och det var knäpptyst en stund. Man trodde ju inte att det var sant. Vi frågade alla frågor som bubblade upp men det fanns ju inga svar då. K fortsatte att berätta med allvarlig röst att det inte var bra. Vi satt på knä i hennes vardagsrum av någon anledning och det var svårt att ta sig därifrån. För mycket tankar, för mycket panik och oro.
Och man väljer som ofta att säga orden ”men det ordnar sig säkert” för att över huvud taget kunna gå vidare.

Tiden gick. Och jag fick höra att det blev sämre. Det var samma tomhet, som att man höll andan, att följa en familjs kamp mot en jävlig sjukdom. Att följa sin fina kära väns kamp mot det som blev allt mer oundvikligt var så hemskt. Det var så fruktansvärt att inte kunna vara där fysiskt och bara vara stöd. Och tanken på att Mari, min japanska väns mamma som kommer från Nagoya och som har naglar som aldrig någonsin går av, var på väg att dö gjorde mig helt galen.

Jag grät ofta när jag gick till jobbet. Jag grät när jag skulle sova. Jag var så oerhört ledsen för Ninas skull. Jag var så oerhört ledsen för Sam och den lilla bebisens skull. Jag var så ledsen för Ann, Mio och Marcus skull. Och Eriks. Dessa människor som jag var så oerhört nära under många barndomsår. Jag var ledsen för min egen skull, för det är så jävla vidrigt att bli påmind om att en dag så kanske man blir sjuk. Och då kanske man dör.

Jag ringde en gång till N. Strax efter att jag hade fått höra nyheten om Maris sjukdom. Hon berättade om resan till Florida och vad som hänt efteråt. Och att det verkade kört. Jag ville inte gråta. Jag ville mest av allt inte gråta eftersom jag inte ville svämma över av känslor inför Nina. Jag skämdes och ville bara vara lugn. Lugn och ärlig och fråga allt allt allt. För att visa att jag var där som vän, och att jag var där som stöd.

En dag i mars satt jag vid mitt skrivbord på jobbet och fick ett sms. Mari hade gått bort.

Jag började gråta och ringde till J. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville gå på begravningen. J sa, klok som hon är, att vi får väl se vad det blir för en sorts begravning och vi kanske inte var bjudna. Helvete heller, sa jag. Klart vi är bjudna. Vi måste gå och jag måste gå. Jag måste få gå på Maris begravning.

Resten av den tiden kommer jag inte ihåg. Kanske skickade jag ett sms. Kanske skickade jag en blomma med mina andra vänner till Nina.

Jag grät varje gång jag gick över kyrkogården på väg till jobbet. Fan fan fan. Mari var borta. Jag grät så ofta att jag började ta en annan väg till jobbet för att inte behöva gå förbi gravstenar.

Jag hade sansat mig angående en inbjudan till begravningen som hade skett bara med familjen. Så klart, tänkte jag när jag fick beskedet att inte alla skulle samlas och ta farväl. Så klart, det kändes mest naturligt för familjen Abrahamsson. Jag fick se bilderna på något sätt och fick bara gråta och gråta och gråta. Fy fan va hemskt det var. Så overkligt och fruktansvärt sorgligt att se på bild hur stenen såg ut. Det var så fin att det gjorde ont att se. Och jag minns att det fanns ett lugn i vissa av bilderna. Så typiskt Abrahamssonskt också.

Skrivet av Helena (Helle) Jönsson, fd Söderqvist. Ninas barndomsvän under hela grundskoleåren. Fortsättning följer...

Andras tankar om mamma

När jag saknar mamma ploppar en bild upp i mitt huvud från när jag var liten. Vi åker bil och jag sitter i mitten bak och bredvid mig till höger sitter mamma. Jag lutar mig mot hennes bröst o somnar. Tryggare känsla finns inte. Jag kan känna hennes lukt, hur hon klappar mig, hur hon nynnar på någon låt och hur hennes tuggummi smackar o smäller på ett sätt som det bara gjorde för henne. Efter det tänker jag ofta på när hon skulle kittla en i bilen. Det gjorde alltid lite ont för hon hade så hårda naglar men det var ändå alltid härligt. Sen ser jag henne i köket. När hon dansar runt och visslar, nynnar och gör lite konstiga miner och rörelser medan hon lagar mat.

Där stannar det. Koncentrationen räcker inte så långt att jag kommer på fler saker. Jag tänker bara på sjukdomstiden. Men när andra berättar om mamma, då minns jag. Därför blev jag överlycklig när min gamla vän började överösa mig med härliga minnen av min mamma på ettårsdagen för min mammas död. Hon gjorde så att den dagen blev en härlig dag fylld med minnen och kärlek från förr. Det är jag otroligt tacksam över. Min fina vän har till min och mina systrars glädje gått med på att skriva om mamma här på bloggen!

Har du också något minne av mamma, en känsla eller något annat ni vill dela med er av till oss så gör gärna det. Vi vill höra allt!! Det vore så otroligt roligt att få samla olika personers tankar och känslor om mamma. En rad är lika mycket värd som en hel uppsats.

Maila oss gärna på tresystrarsarv@gmail.com och säg till om det är något vi INTE får publicera i bloggen. Tusen tack på förhand!

Så här kommer vår första gästbloggare. Förhoppningsvis inte vår sista....